Mina funderingar fortsätter. Är det något Smartasmia får tuppjuck på så är det modereportage a la senaste numret av brittiska Vogue där ett etniskt modereportage, "trail blazers", visades.
Missförstå mig rätt nu. Det är inte själva modet i sig, att ta inspiration från olika kulturer och länder, som stör mig. Tvärtom är det väldigt inspirerande. Nej, det är själva fenomenet av att flyga in ett modeteam med fotografer, stylister, frisör, assistenter och inte minst modeller till ett ställe som nu senast i nämnda reportag ovan, Anderna, sydvästra Peru, där huvuddelen av befolkningen är fattiga. När jag kollar på bilderna av modellerna; två 17-18-åriga västerländska chicks som plåtats i fina miljöer med "the locals" mår jag bara illa.
På en bild håller de varsitt litet peruianskt barn i famnen i sina "etniskt inspirerade" Nina Ricci, Pringles of Scotland, Comme des Garçons, Eley Kishimoto och Manolo Blahnik m.fl. Varje plagg eller accessoar säkert värda 100-tals årslöner för de flesta "locals" i reportaget. På en annan leder en av dem en lama tillsammans med några peruianska kvinnor. Också här i skor som kostar mer än vad alla lamorna och lite till kostat. Eller på tur i området med liten chic etnisk väska för över tusen pund. Det skär sig jävligt illa. Åtminstone för mig. Eller är det jag som inte fattar grejen här. Ni får gärna förklara för mig i så fall.
