Portfolio

Foto: lånat av Traderaförsäljaren; kollage: Smartasmia

Min käre far hade en sådan för matlådan till jobbet under hela Smartasmias uppväxt. Det bådar för en god kvalitet.

Nu är det min tur; ovan lilla portfölj står nu i ett hörn nära mig. Ett steg i min jobbrehabilitering. Perfekt för alla artiklar, pärmar, böcker och matpaket. Dessutom är den rackarns så snygg.

Ondska och förtröstan

Solen är tillbaka!

Efter en skitväderdag igår på ön känns det mycket bättre idag. Gamla sår som blossat upp genom Englas öde. Fast det var länge sedan. En liten önskan om frid för de som står henne nära. Och en önskan om att det aldrig, aldrig någonsin mer ska finnas människor där ute som mår så dåligt att de blir onda själva.

I två års tid följde han efter mig...minst en gång i veckan när det var som intensivast. Ibland pausade han. Fast han kom alltid tillbaka. Krypandes efter mig på den lilla grusvägen hem eller till skolbussen. Två km. Två km av underbar småländsk barrskog som mot sista kilometern övergick i underbar bokskog. Två km som kunde vara så fyllda av ren ångest. På mitten brukade han stå och vänta på mig i sin bil. Krypkörde sen efter mig. En gång stannade han när jag stod uppe vid "stora vägen" och väntade på bussen. Den kom alltid fem i. Den där gången stannade han sin bil tio i...mitt på stora vägen alldeles vid min väntplats. Vevade ner fönstret och frågade om jag inte skulle med...att han kunde skjutsa mig till skolan så "jag slapp åka dumma skolbussen". Jag nekade och då började han ta av bilbältet och öppnade dörren på sin sida. Då plötsligt ser jag skolbussen komma nere i kurvan. Den är 5 minuter tidig! Med en rivstart åker han iväg.

Minns att pappa och mamma gjorde allt som stod i deras makt för att skydda mig. Följde mig till skolbussen när ngn av dem kunde. Fast de jobbade mer än heltid. Och vi hade alla djuren på gården. Och min lillebror. Och det faktum att jag var 13 när det började. Vilken 13-åring vill liksom ha pappa eller mamma runt sig när kompisarna på bussen kunde se. Fast jag ville det ändå. Polisen "kunde inte göra något förrän han gjorde något". Sa de. Han gjorde något till slut. Inte mot mig, men mot en utvecklingsstörd kille på vårdhemmet hemmavid. Tror att han hamnade i fängelse, men jag är inte säker. Inte mamma heller när jag pratade med henne mitt under den jobbiga Englaveckan. En dag var han bara borta i a f. Men minnet finns kvar. Och känslan av att vara så totalt utlämnad.

Och inget ont om poliser i allmänhet. Det var bara då...för snart 30 år sedan...som de inte "kunde göra något". Och om jag minns rätt så fanns det inte så mycket ondska där ute på den tiden. Men jag kan ha fel.

Jag gör som Linda K idag. Tar en promenix ute i solen och njuter. Och tar en rundtur bland Bosses bilder. Finner jag både tröst och kärlek i. Skitbra!

Pappabesök

Det har tuffat på till torsdag och blivit dags för ett Pappabesök senare idag. Pappa och hans Hanna och voffsen Mozart är förmodigen i skrivande stund på väg i bil upp från Kronoberg/Småland för att hjälpa till med en sak. Om det nu finns några vägar kvar att köra på där nere (läs efter regnet).

Kör försiktigt!