Igår kväll bejakades kulturtanten i Smartasmia.
Det var kursstart för en keramikkurs som undertecknad anmält sig till på ön och de två första gångerna stod drejning på schemat. Hade dessutom en hyfsad "nära-döden-upplevelse" på väg dit när jag först körde fel och råkade hamna på öns brantaste backe med bil och allt.
Tänk beckmörker. Tänk stor bil med många hästkrafter som införskaffats med syftet att klara just den kuperade terrängen på ön. Tänk en backe med en hiskelig lutning i kombo med tvär kurva. Tänk bil som dör för att den inte orkar ta sig upp vare sig på ettan eller tvåan. Tänk nödläge när man tar till parkeringsbroms just för att bil dör och att samarbetet bil-som-fortfarande-är-igång/koppling/lagom med gas..inte funkar längre och man tvingas att dra åt just handbromsen samtidigt som man försöker starta den döende bilen igen. Tänk en skarp lukt av brända bromsskivor. Då har ni min upplevelse i en ask där.
Till slut fick jag försöka backa där i beckmörkret på den lutande och svängande smala grusvägen mitt på berget..och efter ca 10 minuter var jag sen uppe för backen till slut. Lätt skakig, faktiskt. Trots min annars - om jag får säga det själv - hyfsade körkunskap, gjorde denna situation inte min bejakning av kulturtanten (med betong på tant) mindre aktuell. Om man säger så.
Och drejningen. Tänk det där askfatet man gjorde på dagis i lera så är ni mig på spåren. I kombo med en gravt lerig Smartasmia.