Solen är tillbaka!
Efter en skitväderdag igår på ön känns det mycket bättre idag. Gamla sår som blossat upp genom Englas öde. Fast det var länge sedan. En liten önskan om frid för de som står henne nära. Och en önskan om att det aldrig, aldrig någonsin mer ska finnas människor där ute som mår så dåligt att de blir onda själva.
I två års tid följde han efter mig...minst en gång i veckan när det var som intensivast. Ibland pausade han. Fast han kom alltid tillbaka. Krypandes efter mig på den lilla grusvägen hem eller till skolbussen. Två km. Två km av underbar småländsk barrskog som mot sista kilometern övergick i underbar bokskog. Två km som kunde vara så fyllda av ren ångest. På mitten brukade han stå och vänta på mig i sin bil. Krypkörde sen efter mig. En gång stannade han när jag stod uppe vid "stora vägen" och väntade på bussen. Den kom alltid fem i. Den där gången stannade han sin bil tio i...mitt på stora vägen alldeles vid min väntplats. Vevade ner fönstret och frågade om jag inte skulle med...att han kunde skjutsa mig till skolan så "jag slapp åka dumma skolbussen". Jag nekade och då började han ta av bilbältet och öppnade dörren på sin sida. Då plötsligt ser jag skolbussen komma nere i kurvan. Den är 5 minuter tidig! Med en rivstart åker han iväg.
Minns att pappa och mamma gjorde allt som stod i deras makt för att skydda mig. Följde mig till skolbussen när ngn av dem kunde. Fast de jobbade mer än heltid. Och vi hade alla djuren på gården. Och min lillebror. Och det faktum att jag var 13 när det började. Vilken 13-åring vill liksom ha pappa eller mamma runt sig när kompisarna på bussen kunde se. Fast jag ville det ändå. Polisen "kunde inte göra något förrän han gjorde något". Sa de. Han gjorde något till slut. Inte mot mig, men mot en utvecklingsstörd kille på vårdhemmet hemmavid. Tror att han hamnade i fängelse, men jag är inte säker. Inte mamma heller när jag pratade med henne mitt under den jobbiga Englaveckan. En dag var han bara borta i a f. Men minnet finns kvar. Och känslan av att vara så totalt utlämnad.
Och inget ont om poliser i allmänhet. Det var bara då...för snart 30 år sedan...som de inte "kunde göra något". Och om jag minns rätt så fanns det inte så mycket ondska där ute på den tiden. Men jag kan ha fel.
Jag gör som Linda K idag. Tar en promenix ute i solen och njuter. Och tar en rundtur bland Bosses bilder. Finner jag både tröst och kärlek i. Skitbra!
32 kommentarer:
Jag förstår att det här river upp det igen. Vi får hjälpas åt - det onda får aldrig vinna, rädslan får aldrig ta över oss helt. Kramar i mass denna märkliga måndag!
Jag finner inga ord. Hemskt. Jag har aldrig råkat ut för något sådant. Men det var en sommar för något år sen, som det vid två tillfällen stannade två bilar vid mig när jag var på väg till jobbet. Frågan om vägen, om jag kunde visa på kartan (och så klart luta mig in i bilen), om jag ville hänga med på fest (mitt i ljusaste förmiddagen???). I en av bilarna såg jag att baksätet var nedfällt och att det fanns lakan och filtar utsträckta, förberett liksom för lite gos. Fy! Inget hände. Jag var rädd. De kunde ha gått ut ur bilen och dragit in mig ändå. Vägen var rätt lämpad för att kunna ta en risk. Tack och lov verkade de inte våga eller vilja riskera så mycket. Efteråt gick jag på stora vägen i stället. Man glömmer. Men ibland så kommer sådant upp ur garderoben. När jag läste din berättelse så blev jag fly förbannad över att polisen inget kunde göra förrän mannen gjorde något. Vad då, någon måste bli så skadad eller till och med dö, för att polisen ska ingripa??? Förföljelse borde vara klart tecken på att någon tänker göra något, inväntar bara rätta tillfället. Ingen ska behöva bli förföljd och känna sig rädd, allra minst ett barn. Jag är glad att inget hänt dig.
Igelkottskan: jo, det river upp. Men jag är vuxen idag (för det mesta). Tyvärr går det inte att skydda sina nära och kära jämt. Fast yepps - vi får hjälpas åt. Det finns många kids där ute som behöver en vuxens goda tanke! Kram vännen:-)
Sunflower: hej där:-) Tack för kommentaren! Tyvärr finns det många människor där ute som är små vandrande potentiella bomber. Men som tur är finns det en himlans massa goingar också. Det är en jäklans tur... Ledsen att höra att även du har dålig erfarenhet!
Det gjorde ont att läsa om detta, kära Smartasmia. Lilla flickan, som du måste ha varit livrädd.
Hur vanmäktiga måste inte dina föräldrar känt sig? Hur förtvivlade? Förbannade och upprörda?
Jag förstår att ni gråtit ihop, du och din mamma nu.
Du gör alldeles rätt som tar en promenad.
Blygisen: jo - som ovan så river det upp. Fast det är mer som om jag nu som vuxen skickar mig själv en tröstande kram till det lilla barnet där som jag ju var då. Mamsen har nog gråtit många ggr över det faktum att det kunde gått så illa då. Och nu - när en 10-årig liten tös måste bli ett offer för det onda i ngn. Svårt att se det ev. positiva som en sån här sak kan ge...men som ngn annan skriver idag: en slags tröst är det kanske för Englas anhöriga att sen..när det börjar bli vardag igen..veta att det finns så många fina människor kvar där ute. Kram sötnosen:-)
Åh, fy vad hemskt! Stackars dig och stackars dina föräldrar som inte kunde göra något! En sådan vanmakt! Man blir beklämd bara av att tänka på hur mycket konstiga människor det finns därute och att de dessutom kan finnas nära en själv! Det finns liksom inget passande eller tillräckligt straff för sådana som utsätter andra och små barn för sådana övergrepp. Man vill bara skrika när man hör talas om dem. Vi får helt enkelt hjälpas åt att se till att det blir svårare för dessa onda människor att utöva de hemskheter de vill.. Det verkar dock som om Englas familj har gott stöd omkring sig i denna stund, en oerhört liten tröst, men ändå. En stor kram!
Jo: kramen är tillvaratagen:-) Och jag håller med dig. Fast minst lika illa är det att det gått så illa för de stackars satar som begår de här brotten. Kram tillbaks!
Det verkar inte vara helt ovanligt med "fula gubbar" och tänk så här. Hur ofta finns det inte fula gubbar som möjligen är på flera barn där barnen aldrig berättar. Det stora mörkertalet i vår statistik.
Det låter jättehemskt det du skrev att din föräldrar fick följa med dig fram och tillbaka hela tiden.
Just det här med att man inte kan göra något förrän det händer något konkret.
Idag får du den största kramen jag kan ge....
Först en stor kram, sen ska jag bara snyta mig och torka bort tårarna. Fy fan vad arg jag är idag, att det finns sjuka jävla människor som gör som den mannen som fanns i ditt förflutna och i Englas.
Åh vad bra du skriver, och i dina svar framskymtar också tankar på de stackars människor som begår dessa avskyvärda brott. Nånstans nångång i framtiden kommer dessa människor ut i samhället vare sig vi vill eller ej, och då måste de vara så välfungerande som möjligt. Jag vill inte ha mer ondska.
MUD-skan: tack för fina orden där! Och för kramen:-) Jag är nästan helt okej, men det förvånar mig att jag blir så påverkad fast det var så länge sen. Fula gubbar. Som varit söta små killar en gång i tiden. Och så gick ngt så jäkla fel. Och jag är med dig där om mörkertal. Vi måste alla lära oss att lyssna. På vår egen känsla och på barnen. Även om man nu inte råkar ha egna. Du är klok, du:-)
Johanna: söta finingen; torka tårarna, men behåll förbannatkänslan där! Och en enorm kram tillbaka
Anna Funderar: tack vännen för kloka ord! Och för att du tyckte jag förmedlade bra. Otäcka saker behöver ventileras ibland. Och idag behöver vi nog lite kollektiv tröst allihopa. Kramkram
Det går runt ett mail om at tända ett ljus i fönstret för Engla kl 21 ikväll. För en gångs skull kommer jag att haka en sådan "manifestation". I vanliga fall brukar jag tänka att det inte hjälper, men idag gör jag det för hennes skull, inte för att det ska hjälpa.
Jo: det är en fin tanke. Och visst är det idé att göra även fast det är en "manifestation" - alltid nyttigt att ta sig lite tid för reflektion generellt.
Läste ditt inlägg tidigare idag men ville vänta lite med att kommentera. Kändes som orden var extra viktiga den här gången.
Vilken styrka och generositet du besitter som tänker på det barn som växer upp till ett odjur. Det är en stor själ som tänker så.
Tyvärr är det nog många som varit med om en eller annan som inte tagit hänsyn till vår integritet, någon som tycker att man har rätt att förse sig. Men, att som du, stå ut med såna övergrepp under en sån lång tid och i en så känslig ålder måste ha varit fruktansvärt. Att dessutom inte veta om det här är dagen som han ska vänta på mig och om det här är dagen han ska kliva ur bilen DET är tortyr. Och att efter detta inte förlora sig i en bubbla av självmedlidande och hat utan bli en sån härlig och generös människa som du är DET är ännu större!
Kramar, kramar, kramar
Förresten - om du gillar foton. Gå in på www.krutrut.com och titta i hennes galleri. Helt underbara bilder :D
Camillapinglan: vad säger man...tack:-) Fina ord där som jag lindar in mig i som en värmande filt! Det krävs en minst lika god själ att se det, vet du. Ingen fara med mig, dock - mest ledsen som alla andra. Tack för fototipset; ska gå in där och filosofera en stund:-)
Efter alla mina år i tjej- och kvinnojouren känns det som man hört det mesta. Trots det har det varit en tung dag idag och sådana här händelser river nog upp spår hos de flesta. Särskilt jobbigt blir det för dem som varit med om nått extra jobbigt. Jag önskar att det inte fanns några "fula gubbar" Vi får försöka sköta om varandra så gått det går i dessa hemska tider. En stor kram från mig
Jag vill skriva men det tar stopp. Finns så mycket jag vill säga, men som inte bör bli sagt här.
Nästa fika kanske?
Kram, Anna
Jag har inga ord. Känner mig ibland tveksam till att ens försöka sätta ett nytt liv till världen så som den ser ut idag. Och som den såg ut förr också... Ändå tror jag att man kan "bota" ondska med kärlek. Det måste gå. Kram
Jag har inga ord. Känner mig ibland tveksam till att ens försöka sätta ett nytt liv till världen så som den ser ut idag. Och som den såg ut förr också... Ändå tror jag att man kan "bota" ondska med kärlek. Det måste gå. Kram
LL-bönan: absolut nästa fika:-) kram vännen!
Fröken Ida: jag är otroligt imponerad över ditt arbete med det - värt all respekt! Nej, men en viss livserfarenhet i bagaget kan jag inte heller påstå att jag är förvånad...bara förfärad. Och du skötte just om mig, finingen:-)
Atomflickan: samma tanke här. Men som du skriver får man aldrig ge upp. Kärlek är värsta lyckopillret! Kramen:-)
vad är det för människor som gör sånt mot barn? sjuka otäcka! och som antagligen haft det helt överjävligt själva en gång i tiden. kram till dig!
Linda K: Kram till sötaste Linda´n tillbaka!
usch vad obehagligt! hoppas du må bättren u och känner dig lite säkrare. förstår att allt detta rör upp mycket känslor för dig.
Största kramen till dig vännen, strong att du delar med dig.
En sak är jag dock helt säker på, alla som orsakar ont får tillbaka det, på ett eller annat sätt.
Har precis blåst ut ljuset vi tände för Engla med hopp om att inte behöva tända det igen.
Emy: tack för omtanken och för kommentaren:-) Jomenvisst - idag har jag inga men efter det där..eller inte så jag störs av det i a f. Men visst blir det en påminnelse nu som jag önskar inte hade behövt ske...
Annie: vet inte riktigt om det var så genomtänkt, men hur som haver. Tack:-) Jo - precis som "my name is Earl på dumburken just nu (som du ju inte besväras av;-)) - karma! Tände ett ljus här med.
Jag finner inga ord...vilka minnen! Kram på dig!
Fåfängan: tack för kramen, sötpinglan:-) Det är lan okej nu, men, ja... Kram tillbaka
Så får det bara inte vara! Det är fruktansvärt att känna otrygghet och stor rädsla i sina egna hemtrakter. Jag har en likande erfarenhet. Men fick aldrig ett ansikte på min förföljare. Mest hot och förvillad "kärlek".
Stor kram
Var dags glimtarn: ahh...kul att du kommenterade:-) Välkommen! Trist att höra att ännu en böna där ute har dålig erfarenhet! Är rädd för att vi är hyfsat många. Och ännu tristare att det verkar finnas så många trasiga själar där ute som inte fått hjälp. En lika stor kram tillbaka!
Men hjälp ... känns som om det här är vanligare än vad man tror.
Ibland tycker jag att det enda effektiva medlet mot detta är kastrering på dömda sexualbrottslingar & pedofiler. Man undrar ju om dom nånsin kan bli normala.
usch, jag blir så upprörd, har själv varit utsatt för pedofilförsök som tur är gick ganska väl. Funderar om att blogga om det.
Styrkekram Vera
Vera: lilla snuttgumman! F-n vad tråkigt att se/höra att det är så många som har liknande erfarenheter. Det är då själva f-n att folk inte kan låta folk vara ifred.... En lika stor styrkekram tillbaka till min favorit-Vera!
Skicka en kommentar