Snällhet, någon?

Läste en artikel som handlade om snällhet i senaste numret av svenska ELLE, skriven av Karin Ström. Det roliga (?) med den var att den gick under kategorin "ELLE testar".

Här på Monokel finns ju en kategori som heter just "Snällhet", med några tillhörande inlägg. Smartasmia är av inställningen att det är viktigt att påminna folk om att försöka vara lite snällare generellt, även om jag egentligen inte tycker att det borde behöva påminnas om....

Artikeln i ELLE var väldigt intressant att läsa, men varför sortera in den under "test"...? Visst, det är kanske det som behövs - att folk provar på att vara snälla - för att upptäcka hur mycket det ger en själv och hur man faktiskt kan förändra sin omgivning ibland enbart genom att sprida lite snällhet.

Som jag skrivit om förut har jag lärt mig hemifrån att försöka vara snäll mot mina medmänniskor. Det Karin Ström skriver om i artikeln - att prova att ge en främling ett leende, att överraska folk med bakverk när de minst anar det, att ge en främling en komplimang - är saker som jag, utan att försöka skryta här, brukar göra normalt och jag håller med fröken Ström om att det känns befriande skönt när man vid något tillfälle får respons på sin snällhet.

Det kanske låter lite konstigt, eller rent av dumt, när jag försöker förmedla att jag tycker det är viktigt med snällhet. I några decennier har vi ju nu fått lära oss att "skita i andra och tänka på oss själva". Och det går väl inte ihop med snällhet. Eller? Så hur ska det vara, egentligen?

Smartasmia har en bra lösning på ovan svåra ekvation. Åtminstone funkar den för det mesta för mig. Jag har börjat inse att snällhet alltid börjar med sig själv. Ni vet, som det har tjatats och tipsats om i spaltmeter från relationsexperter de senaste åren, på samma sätt som med förhållanden, alltså. "Du kan inte lyckas i ett förhållande om du inte i grunden är nöjd med dig själv". Det ligger förmodligen väldigt mycket sanning i detta påstående och jag är alltså inne på samma linje vad gäller snällhet - det måste börja med en själv - att man försöker vara snäll mot sig själv först.

Detta är en konst, helt klart. Att vara snäll kan vara f-n så svårt ibland. Testa själva när er chef står och sprutar svavel över er över något med att, trots att du kokar inombords, ge honom eller henne ett överraskande leende. Eller varför inte hålla upp dörren eller erbjuda att bära något till den stressade småbarnsmamman framför er i snabbköpskön som har sjuhundra skrikande ungar med sig, vilka alla envisas med att dra dig i byxorna och som dessutom kommer på ungefär 30 saker till som "hon måste ha" innan f-nskapet är klar med betalningen när du själv har bråttom som en skållad mandel.

Det har funnits stunder när Smartasmia har tvivlat starkt på att det verkligen är värt att försöka vara snäll mot andra. De gånger då man mötts av totalt oförstående för goda gärningar eller rent av förakt. Kanske har detta något att göra med att vi är så fullständigt inprogrammerade av ovan "självförverkligande" och självfixering att vi nästan lärt oss att snällhet är synonymt med dumhet.

Om du vill loda lite djupare i konsten att vara snäll, rekommenderar Smartasmia en underbar och lättläst bok skriven av Stefan Einhorn, professor och ordförande för etikrådet på Karolinska Institutet i Stockholm. Boken heter kort och gott "Konsten att vara snäll" och den bjuder på några riktiga tankeställare, faktiskt. Nyttiga sådana enligt mig.

Jag ska villigt erkänna att mitt intellekt är på sparlåga idag, men jag hoppas ändå att du orkade ta dig igenom dessa rader och att du förstod vad jag ville ha sagt. Hur motvilligt eller meningslöst det ibland kan te sig, tänker Smartasmia försöka fortsätta att vara en snäll människa.

Att vara snäll är faktiskt en hel vetenskap.